Meningen med livet då? Nja, det blev väl det old usual "man ska leva precis så som man själv vill, uppfylla de drömmar man själv har och skita fullständigt i vad andra tycker"-snacket. Och visst är det väl ändå så man ska försöka leva, men det är inte alltid så lätt, för hur man än försöker så får man ångest över att inte gjort den ökända Asienresan, att man inte vill bo i storstäder, att man inte har ett yrke man alltid velat ha och att man inte är särskilt intresserad av att satsa hela livet på att göra karriär. Så när den ångesten kryper på, är det alltså ganska svårt att tänka "ja, men den livstilen är inte jag" trots att det inte är jag, för då vill man nämligen vara så ändå, hur mycket man innerst inne vet hur olycklig man skulle vara boendes i någon förort till en större stad. Hur mycket jag än skulle vilja vara som en Sarah Jessica Parker-karaktär, som lever ett fabulöst singelliv, i en pitoresk lägenhet, med ett fantastiskt jobb, umgås ständigt med fantastiska vänner, fikar, dricker drinkar, shoppar, träffar den ena killen efter den andra, så är inte det jag. Så hur gör en som jag, som har en utbildning till ett yrke jag aldrig trånat efter, men som faktiskt är ganska roligt, som vill bo i ett hus på landet, tillsammans med man och katter, hundar och hästar, kunna faktiskt innerligt och helt ärligt känna att det är såhär jag vill leva livet och må bra över det? Kan inte säga att jag ser fram emot "tio år sedan vi gick ut gymnasiet"-träffen, och säga att man bor på landet och jobbar som bibliotekarie, hur mycket jag än trivs med det. För jag vet hur man blir betraktad, som en misslyckad "kom du inte längre än till XX (någon mindre ort i sverige)-person. Vad jag än jobbar med och vart jag än bor, så är jag en kreativ själ. Fuck off era trångsynta jävlar. men så säger man ju aldrig..
Stort plus till Myra som ska fixa mig en IKEA katalog (Får ju inte den av någon anledning)
4 comments:
Fast jag är 27++++ så faller jag ner i en svacka och önskar ibland att jag var någon annan någon annan stans, men sen vet jag att jag har det himla bra där jag är och så njuter jag av det.
Njut du också. Livet skall levas här och nu.
Kramar "moster"
Alla faller vi väl ner i sådana tankebanor med jämna mellanrum men när man tänker efter så skulle det kännas sorgligt att försöka leva som någon annan vill och sedan vakna upp en dag och önska att man egentligen hade följt sin intuition och sitt hjärta where ever it may lead....
Kort varianten; Du är skitbra som du är, stå på dig ingen vet bättre än du vad du vill. (När du inte är övertygad om ovanstående läs detta och tro på orden ifrån en vän). :-)
Den som vill leva som du är stark!
Inte många som kan säga att detta är mitt liv och det har jag valt! Var solt över det.
hanna!
man sager ta era filofaxer och stick, for sa lange man haller i sig och ser till att gora saker (oavsett om det ar jobb eller inte) som man ler och blir glad av sa har man lyckats.
jag tankte pa nar vi satt pa min balkong och pratade om just detta, forra sommaren.
glorifierat vare sarah jessica parkerlivet, och att vara lycklig och omgiven av saker som gor en glad och trygg och darutover resa och gora saker, ar nagot som ocksa for mig tror jag till syverne skulle vara det ultimata.
och ni tva ar en av de mest rocknrolliga manniskorna jag kanner. men jag vet hur det ar. folk piper hit och dit, men jag lovar. i vancouver har jag sett fler stagnerade manniskor an i borlange. de lever i tron om att van ar det enda man behover se och upptacka, eftersom det ar en stor stad och man kan kopa kaffe on the go. det kallar jag instangdhet.
jag alskar dig, min tuss!
KRAM!
Post a Comment