mina fötter tar små små steg på den tunna upplysta linjen som, lite nonchalant, ligger som ett utrullat garnnystan framför mig. Anstränger mig för att inte låta de enegislukande monster som gömmer sig tät tät inpå i mörkret nå mig. Jag blundar, tar djupa darrande andetag och försöker ta mig fram. Ibland blir jag modig och öppnar ögonen men oftast skräms jag och får blunda allt hårdare för att få bort skräcken från mina hornhinnor.
"Why does my heart feel so bad?
Why does my soul feel so bad?" - Moby
Har hittat en hästgård i lojsta som jag skulle köpa om jag hade 1 550 000 :-
Jag vill inte bo i denna ruttna stad längre. Snart har alla man tycker om flyttat och det är bara tungdanne, skogshuggaren och jag kvar.. När vi flyttar, kommer allt bli bättre då? Kommer nya vänner finnas? Det är ju inte precis som när man var liten och vänner kunde hittas i lekparken.. men inget kan väl vara värre än vad det är här? *suck*
En vecka kvar i verkligheten, sedan är det åter till skolbänken. Jag trivs väldigt bra och kommer troligen vara kvar i form av ett valfritt antal timmar i veckan fram till sommaren i varje fall om chefen godkänner. Det är ju tyvärr rent ideelt men jag tänker att erfarenhet är lön nog. Det är nog en förmån för framtida arbetssökning.
"Hello, hello
I don't know why you say goodbye
I say hello." the beatles
Försöker tänka positivt, som mormor tjatar om. Försöker tänka hej och inte då, men oftast är det svårt. Läskigt och ångestfyllt. Världen är tyvärr mer mörk än ljus.. det är ju vetenskapligt bevisat..nästan.. sätt på nyheterna eller läs en tidning. Folk är så sjuka att jag blir sjuk. Vill bara blunda och finna en endaste säker och trygg plats, men den är omöjlig att finna. Det är skönt när den kognitiva psykoterapeuten ser positivt på mina möjligheter till förbättring.. jag lägger min förtröstan hos henne.
4 comments:
vi kan dela på den. tyngden över allts ruttenhet liksom.
då blir det lite lättare.
issie v hanna.
känner likadant i bland.... men när det är som värst det är då ljuset kommer till en och man känner en sån glädje för det minsta. Något att hålla fast vid och så plötsligt är man liksom uppe över ytan igen,livet leker och man skuttar glatt. Snart är det första advent, pepparkakor, glögg och massor av ljus... och snart är det jul igen....då ses vi....
BAMSEKRAMAR
moster
Hanna du skall inte ensam bära världens och vardagens alla hemskheter och lidanden. Men det är ju lätt att säga.
Det vore ju bra om du var med och delade med andra, både sorgen och GLÄDJEN! Ta vara på det lilla, lilla. Det är ju också lätt att säga.
Kramar från svärmor
Hej!
Nu tycker jag det är dags med lite nya inlägg!!
Cirkusdirektören.
Post a Comment