Sista avsnittet av Star Trek: the next generation är sett. Känslor som ångest, ledsamhet, oro, tomhet och saknad fyller mig just nu. Förstår inte hur jag ska kunna leva vidare. Picard, Riker, Data, Geordi, Beverly, DeAnna, Worf, Guinan och Q till och med är så verkliga för mig att jag förväntar mig att de ska vara där ute i rymden och undersöka civilisationer, fightas mot borger och allmänt bevara freden med prime directive i högsta hugg. Jag förstår inte hur man INTE kan tycka om denna serie, bakom sci fi masken med alla tekniska termer så döljer sig etik, moral och mängder av socialantropologi, och framförallt är det en serie som alltid varit före sin tid! I orginalserien TOS kysstes för första gången i TV en vit och en svart människa varandra (Kirk och Uhura) och i TNG kritiserade man homofobin långt före det amerikanska samhället (och andra) gjorde det.
Jag har fått följa dem i över ett halvår nu, nya äventyr och problem varje dag. Jag har nog inte ännu förstått att det inte längre finns några fler uppdrag att se, att man inte får lära känna karaktärerna ännu bättre, veta vad som händer sen.
Det är med tung sorg jag motvilligt säger farväl till min älskade TNG-besättning:
Live long and prosper!
1 comment:
å hanna, jag förstår precis hur du känner!
kärleken till star trek är som rymden, oändlig!
Post a Comment